Summa sidvisningar

söndag 26 juni 2011

Ghost:/Sven "Plex" Pettersson och andra TV-kändisar

Sven "Plex" Pettersson, mångårig medarbetare på SVTs sportredaktion, är död. Detta bedöms av Rapport vara en så stor händelse att den får äran att utgöra förstanyhet i morgonens sändningar. Att Plex avlidit slår ut allt annat som hänt i Sverige och världen och ägnas flera minuter av sändningen.

Detta säger något om vilken vikt TV-journalister fäster vid sig själva. De tror, om inte att de är världens medelpunkt så bra nära.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att stöta på TV-journalister i olika sammanhang under mitt liv, både yrkesmässigt och mer slumpartat. En sak har de haft gemensamt: Övertygelsen att allt ljus ständigt ska vara riktat mot just dem, annars är det något fel på världsordningen och de blir djupt sårade och/eller rent av förbannade.

Just Plex Pettersson stötte jag ihop med av en slump. Det var i början av 1970-talet. Vi råkade samtidigt befinna oss på Stora Hotellet i en mellansvensk stad. Till en början var allt lugnt och fridfullt men efterhand som Plex blev allt fullare blev han också allt gapigare och otrevligare, framför allt mot personalen. Restaurangen var full på gränsen till överfull och servitriserna och servitörerna var stressade. Men Plex krävde hela tiden omedelbar service. Att det fanns andra gäster som också ville bli serverade tog han ingen som helst hänsyn till. Han skulle komma i första hand, så var det bara. Han var högljudd och krävande och till slut var all uppmärksamhet i lokalen riktad mot honom, dock inte på ett sympatiskt sätt.

Att få uppmärksamhet och stå i centrum var väl antagligen vad han ville och var van vid. Trots hans överdrivna självuppskattning och otrevlighet vid detta tillfälle önskar jag att han får vila i frid. Men ännu mer önskar jag att de som eventuellt tvingas tillbringa evigheten i samma himmel som han slipper uppleva hans domderande. Förhoppningsvis finns det något dämpande i himlens apotek.

En annan TV-kändis av ungefär samma skrot och korn var Bengt Nordlund, på sin tid programvärd i det populära programmet Café Norrköping. I rutan var det en mycket trevlig och sympatisk man men i verkligheten var han annorlunda.
Jag hade å yrkets vägnar blivit medbjuden på jungfruturen för färjeförbindelsen mellan Norrköping och Riga, en färjeförbindelse som inte blev långvarig. Detta var i början av 1990-talet, en kort tid efter det att de baltiska staterna gjort sig självständiga efter Sovjetunionens sammanbrott.
Flertalet passagerare stod snällt och väntade på att färjepersonalen skulle visa dem till deras hytter. De upprätthöll en normal köordning med normalt hyfs.
Plötsligt dök Bengt Nordlund upp. Han brydde sig inte om någon kö utan trängde sig raka vägen längst fram och krävde att bli förd till sin hytt omedelbart. Jag tror att alla vi andra blev så perplexa att vi inte kom oss för med att protestera.

Vid bjudmiddagen med påföljande dans på kvällen blev Bengt Nordlund rejält full och började bli handgriplig och tafsa på de kvinnor som fanns ombord. Nu var övriga medpassagerare dock ingte så perplexa längre. När handgripligheterna och tafsandet hade fortgått ett tag och ilskan börjat breda ut sig var det tre manliga medpassagerare som tog varsitt stadigt grepp om herr Nordlund, förde honom till hans hytt och tillhöll honom att stanna där vid risk att det annars skulle uppstå blodvite. Nordlund stannade.

Exakt samma beteende som Bengt Nordlund uppvisade den store TV-allsångsledaren Bosse Larsson på en tillställning i en sydnorrländsk stad i början av 1980-talet. Bosse Larsson hade deltagit i ett publikrikt evenemang i vilket jag hade ett finger med i spelet. Vid den efterföljande middagen med dans trodde antagligen herr Larsson att han var kungen av charmörer i sällskapet och tog sig friheter som inte bara tangerade gränsen utan gick långt utöver den. Han klämde på och kramade damer både här och där men när han tog ett stadigt grepp i skrevet på en kvinna hade både kvinnor och män fått nog. Även herr Larsson fördes bort på ett bestämt men icke våldsamt vis.

Mitt sista exempel är mysgubben Ingvar Oldsberg. Jag satt i godan ro med några vänner på en Hamletrestaurang och åt. Det var en lugn kväll, innan Oldsberg störtade in. Redan i entrén höjde han båda armarna över huvudet och tillkännagav med hög stämma: "Hej, här kommer jag".
Sedan var det full rulle, med betoning på full. Ingvar Oldsberg hade en enastående förmåga att sätta sprätt på personalen och även att vandra runt till övriga gäster och mer eller mindre öppet - mest mer - kräva beundran och uppmärksamhet.
Till sist tröttnade både personal och medgäster. Polis tillkallades och Oldsberg fick tillbringa natten i fyllecell vilket dagen efter rapporterades i lokalpressen.

Jag har fler exempel men ni har nog fattat min poäng. För balansens skull ska jag dock tillägga att jag också träffat TV-kändisar som uppfört sig praktiskt taget normalt. Men överrepresentationen av egotrippade är påfallande.

Det är denna skeva uppfattning av TV-kändisskapets betydelse som får Rapportredaktionen  att utnämna Plex Petterssons död till dagens viktigaste nyhet. Rapportmedarbetarna ingår ju själva i denna kändiskrets och i deras sneda världsbild går TV-kändisskap inte att överskatta.

Jag för min del tror att TV-kändisskap vållar obotlig skada på självbilden, på dem som inte av en eller annan anledning är immuna. Kanske genom en god uppfostran vilken lärt vederbörande att inte alltid sätta sig själv i centrum och att inte vara odräglig.
Men sådan god uppfostran verkar vara ovanlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar