Summa sidvisningar

tisdag 28 juni 2011

Ghost:/Underskatta aldrig slumpen 2, eller snutens stulna bil

Jag avslöjar ingen hemlighet när jah skriver att en av mina bakgrunder är kriminell knarkare. Det har jag skrivit förr. Under den tiden inträffade en del sorglustiga händelser, mest sorgliga men också somliga som var lustiga i en eller annan mening.
Följande hände för 10-15 år sedan:
Jag hade varit hemma hos en kompis i en mellansvensk stad belägen i en kommun med ca 250000 invånare. Den stulna bil jag färdades i hade jag parkerat några kvarter bort. Det var en hederssak bland rövare att aldrig ställa en tjålburk (stulen bil) alldeles i anslutning till en kamrats bostad.
När jag återvände till den stulna bilen och precis hade placerat rumpan i förarsätet gled en svart Volvo fram runt hörnet. Rutinerad som jag var förstod jag vad klockan var slagen. Det var kriminalpoliser. Jag klev ur och ställde mig med händerna på biltaket innan krimbilen ens hade stannat. Det skulle de i vilket fall som helst ha krävt av mig.
Färd till polishuset i Volvon. Förhör. Jag nekade  till bilstöld. Förklarade att jag hade tänkt stjäla bilen men inte hunnit eftersom ni poliser kom före. Och att tänka stjäla en bil finns det ingen paragraf man kan fällas till ansvar för i brottsbalken. Hade ni poliser väntat med att uppenbara er och gripa mig tills jag kört en meter, då hade ni kunnat få mig anhållen och åtalad.
Åklagaren höll med. På kvällen släpptes jag, till krimmarnas stora förtret. Det fanns ingen grund för anhållande eller åtal.
Den stulna bilen blev naturligtvis beslagtagen så framåt natten stal jag en annan bil. På morgonen ringde min mobil. Det var krimmaren från dagen före. De hade uppenbarligen tagit mitt mobilnummer medan jag satt i förhör.
- Min bil blev stulen i natt. Var det du, din jävel, väste han.
Jag nekade förstås och avslutade samtalet. Sedan öppnade jag handsfacket och tittade i handlingarna. Mycket riktigt - bilen ägdes av just samme krimmare som hade förhört mig för bilstöld dagen före.
I det läget var det en biltjuv som fort som fan övergav fordonet. Att bli gripen för stöld av en polisägd bil skulle inte ha varit roligt. De flesta krimmare är om inte trevliga så åtminstone korrekta. Men stölden av hans bil skulle utan tvekan av denne krimmare ha betraktats som ett personligt angrepp. Och personliga angrepp gör poliser så förbannade så att de blir benägna att utkräva hämnd i polishusets mest avlägsna och undangömda cell.
Det kan jag förstå. Och hur skulle jag ha kunnat övertyga denne polis att det var av en ren slump jag råkat stjäla just hans bil. Han skulle givetvis ha trott att jag spårat hans bil och adress via fordonsregistret i syfte att stjäla just den och ingen annans, bara för att jävlas. Det skulle jag också ha trott i hans situation.
Ty vilka var oddsen för att jag av ren slump skulle råka ta just hans bil? Hur många bilar finns det i en kommun med 250000 invånare? Femtiotusen? Hundratusen? Hundrafemtiotusen? Hur som helst måste oddset ha varit minst 1 mot 50000, troligen betydligt högre.
Så underskatta aldrig slumpen. Den kan åstadkomma de märkligaste ting.
Lyckligtvis har jag slutat både knarka och stjäla, så just den här sortens slump lär jag aldrig komma i samröre med igen. Det är jag förbannat glad för.
Glada är säkert de medborgare som får behålla sina bilar också. Oavsett om de är poliser eller vanliga civilister.

PS. Att det här inlägget rubricerats "Underskatta aldrig slumpen 2" beror - som den intellligente läsaren naturligtvis förstår - på att jag tidigare skrivit ett annat inlägg som kallas "Underskatta aldrig slumpen". Scrolla och ni ska finna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar