Summa sidvisningar

måndag 27 juni 2011

Ghost:/Underskatta aldrig slumpen, eller hur jag stötte ihop med min spanske vän Carlos

Underskatta aldrig slumpen. Det fick jag lära mig på ett högst påtagligt sätt sommaren 1970.
Så här var det:
Under tre år fram till 1969 hade jag praktiskt taget dagligen umgåtts med en spansk universitetsstudent, låt oss kalla honom Carlos, i Stockholm. Vi var båda aktivister i Vänsterns Ungdomsförbund och Vietnamrörelsen och var dessutom kompisar privat.
1969 flyttade jag från Stockholm. Jag hade fått ett bra jobb på annan ort och Carlos och jag kom ifrån varandra. En tid efter min flytt höll vi kontakt men sedan avbröts den. Han hade sitt och jag hade mitt och det blev som det blev.

Sommaren 1970 reste jag och två kamrater till Spanien, delvis som turister, delvis i annat ärende som inte har någon betydelse för berättelsen. Vi bilade genom Europa i en Volkswagenbuss och landade i San Sebastian, en stad i norr några mil från gränsen till Frankrike, i Baskienland.
Vi parkerade intill den härliga playa som finns mitt i staden. Det var i skymningen och stranden var så gott som öde. Men några turistfordon stod parkerade på samma sätt som vi hade parkerat.
Efter en stund kom en amerikan över, knackade på bussens ruta och frågade om vi ville komma över till hans buss för att dricka en whisky och spela kort. Mina kamrater var trötta men jag hakade på. Amerikanen och jag satt väl ett par timmar och pimplade, snackade och blev lite smålulliga.

När jag återvände till vår buss var det kolmörkt. När jag klivit in hörde jag från ett dunkelt hörn av bussen en röst som pratade svenska med omisskänlig spansk brytning. Jag gav mig in i konversationen och tänkte inte mer på det, att det fanns en spanjor som kunde svenska var ju inte så märkligt. Nånstans i bakhuvudet tyckte jag att jag kände igen rösten men slog bort det - det kunde ju omöjligen vara Carlos.
Men efter några minuter hör jag den spanska stämman med den svenska brytningen utbrista:
"Den där jäveln" - han hade ett drastiskt språkbruk - "känner jag igen. Är det du"...och så mitt namn.
Och sannerligen var det inte min kompis Carlos som hittat vägen till vår buss. Han hade varit ute och kvällsstrosat och upptäckt vår buss med svensk nummerplåt och tagit tillfället i akt att få snacka lite svenska med svenskar och återuppliva lite svenska minnen.
Det visade sig att han återvänt till Spanien från Sverige något halvår tidigare och i Spanien avsåg han att stanna.

Men vilka var egentligen oddsen för att den första spanjor jag skulle stöta på i Spanien var min gamle polare Carlos? Ca 1 mot 40000000 (40 miljoner), noga räknat. Ungefär så många invånare hade Spanien vid den här tiden.

Så gör aldrig misstaget att underskatta slumpen. Det totalt osannolika kan alltid inträffa, när som helst. Det kan vara bra att tänka på, exempelvis för folk som sysslar med riskkalkylering.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar