Summa sidvisningar

fredag 1 juli 2011

Ghost:/Hur jag mot alla odds blev med lägenhet

Nu ska jag berätta om hur jag mot alla odds blev med lägenhet i en krissituation. En historia som visar att det finns mänskliga hyresvärdar, även om sådana blir allt sällsyntare.

Min yngste son (här kallad Yngsten) hade akut blivit sjuk. Hans tillstånd var så allvarligt att läkarna inte trodde han skulle överleva och han låg i djup medvetslöshet.

Själv satt jag i fängelse ca 55 mil bort när sjukdomsbudet kom. Jag hade en vecka kvar på strafftiden. Fick obevakad permission (även det mot alla odds, permissioner ingick inte i mina förmåner, annat än bevakade sådana vid tandläkar- och läkarbesök och liknande) sedan läkare intygat för kvinspen (kriminalvårdsinspektören) hur kritiskt tillståndet för Yngsten var.

Den första tiden sov jag i ett av sjukhusets vilrum när tröttheten överväldigade mig. Efter ett tag insåg jag att det inte funkade, och personalen behövde för övrigt vilrummet. Så jag beviljades att hyra ett rum på sjukhusets patient- och anhörighotell.

Men när en läkare förklarade att det skulle dröja månader (i själva verket blev han liggande i sju månader)innan Yngsten kunde skrivas ut förstod jag att jag måste hitta en mer permanent bostad. Dyrt blev det också på hotellet. Hur nu det skulle gå till att få tag på lägenhet med mina prickningar hos kronofogden för obetalda hyresskulder från förr, eftersläpande banklån och avbetalningsköp, sådant jag slutat betala när jag kastat mig in i missbruket.

Bad en anhörig leta på Blocket efter något anspråkslöst kyffe i sjukhusstaden. Fick tips om en källarlokal med angränsande dusch, ledig för uthyrning. Ringde och förklarade situationen med Yngstens sjukdom och var dessutom öppen med min skuldsatta bakgrund. Det skulle han ändå kolla, tänkte jag, lika bra att köra med öppna kort.

- Men där kan du inte bo, sa min presumtive hyresvärd. Den lokalen är tänkt för någon liten företagare eller hantverkare, inte som bostad. Men jag har en nyrenoverad lägenhet som står tom i en annan fastighet, den kan du få om du vill. Det är en tvårummare, ljus och fin, i ett lugnt område. Ingen annan bor i huset för vi håller på att renovera hela kåken.

Om jag ville!
- När kan jag flytta in? undrade jag.
- Direkt, sa hyresvärden.
- Vad bra, sa jag. När kan vi träffas så att jag får nyckeln och vi kan skriva kontrakt och så? Gärna i dag, för min del.
- Det går inte, sa hyresvärden. Jag är i Göteborg på en vecka. Men det är inga problem. Nyckeln ligger under vattenkannan alldeles vid entrén. Det är bara att kliva in.

Jag var närmast i chocktillstånd. Hade ju egentligen inte räknat med att få någon lägenhet alls, och så var det på väg att lösa sig genom ett enda telefonsamtal.
- Men hyran då? sa jag en aning förvirrat.
- Det ordnar sig när jag kommer hem, sa hyresvärden.

Och då visste han inte ens vad jag hette! Åtminstone kom han inte ihåg mitt namn när vi träffades någon vecka senare.

Samma dag flyttade jag in i den mycket riktigt nyrenoverade och ljusa lägenheten i ett lugnt område. Trädgård med plommonträd och vinbärsbuskar fanns där också, och grillplats med solskydd. Samt jacuzzi och bastu i källaren. Madrass och filt fanns i garaget hade värden förklarat så jag behövde inte ens sova på golvet första natten.

När jag träffade min välgörare efter en vecka visade han sig vara en byggnadsarbetare som slagit sig på att köpa upp lite nergångna fastigheter och rusta upp dem. En mycket sympatisk man.
- Hur fan vågade du lämna ut nyckel till mig som du inte visste ett skit om utom att jag hade var skuldsatt och ett kronofogdeärende, frågade jag.
- Man måste hjälpa varann, svarade han. Och när du berättade om hur illa det står till med din son tyckte jag att jag var tvungen att ställa upp.

Historien slutar inte där. När min son fyra, fem månader senare blev utskriven kunde han inte gå mer än fem, tio meter med stöd eller rullator, hans muskler hade försvagats oerhört av den långa tiden som sängliggande. Han hade balansproblem, synproblem, koordinationsproblem, problem med vätskebalansen, problem med orienteringen, sviktande korttidsminne med mera.
Kommunen placerade honom på ett hem för åldersdementa! Där vantrivdes han fruktansvärt.

Jag frågade då hyresvärden om även Yngsten kunde få en lägenhet i huset där jag bodde så att jag med visst stöd av hemtjänsten (Yngsten behövde specialkost som jag inte klarade av) kunde ta hand om honom.
- Inga problem, sa hyresvärden.

Några veckor senare kunde Yngsten flytta in. Där bodde vi sedan i samma hus i knappt två år, tills Yngsten dog.
Jag vågar min högra hand på att i ett större bostadsföretag, kommunalt eller privat, hade de antingen skrattat eller fnyst föraktfullt åt min formella ansökan - med alla formulär prydligt ifyllda - om bostad.

Behöver jag förklara att jag känner djup tacksamhet mot denna ovanliga, informella och mänskliga hyresvärd? Till Yngstens begravning skickade han till och med en blomsteruppsättning.Såna som han tror jag inte det går ens en på femhundra av i branschen, eller överhuvudtaget någonstans.

De växer i alla fall inte på trän.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar